Jag valde att
läsa Flickan och skulden av Katarina
Wennstam. Underrubriken på boken är En
bok om samhällets syn på våldtäkt - vilket sammanfattar innehållet på boken
väl.
Det är en
minst sagt grym bok, flertalet gånger har det nästan vänt sig i magen på mig
och tårarna har bränt bakom ögonlocken. jag misstänker att det är författarens
avsikt att uppröra - genom att väcka starka känslor kan man kanske väcka starka
reaktioner?
Vad jag dock
återkommer till när jag försöker analysera innehållet är: till/för vem eller
vilka är boken skriven? Jag tror att de flesta skolledningar skulle tycka att
den är för magstark för att använda i skolundervisningen. Jag tror att
tonårsföräldrar aldrig skulle släppa ut sina barn efter den här läsningen.
Författaren ger en bild av politiker är relativt insatta i frågan, så vem
riktar den sig till? Kanske till nämndemännen på tingsrätten. Kanske till
"vanliga" människor som du och jag eller, och det här tror jag är den
främsta målgruppen - andra journalister (för tyvärr är det väl så att de som
verkligen skulle behöva läsa den, aldrig kommer att göra det).
Det är grymt
att läsa om flickornas upplevelser, författaren har beskrivit dem ganska
ingående och det väcker starka känslor. Berättelserna har hon blandat med
utdrag från domar av tingsrätten. Hon blandar sina egna åsikter med fakta och
allt som allt så skapar det en engagerande bok, en bok som nästan skriker av
ilska och frustration. Det är effektfullt.
I Anders
Sundelins essä i DN läser jag "I sitt förord beskrev Tom Wolfe metoderna.
Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De
utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom
kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester,
vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje
persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv:
plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.
Var det här
något nytt?
Inte
alls".
Katarina använder dessa så kallade metoder
skickligt. Hon skapar en dynamik och som jag tidigare sagt, så blir jag starkt
berörd. Jag kan dock inte låta bli att undra över journalistrollen. Eftersom
journalistik handlar mycket om att vara objektiv så kan formaten bli
förvillande. Katarina lyckas med att visa en oerhört grym bild över hur våldtagna
flickor/kvinnor blir bemötta. Är den dock alltid sann? Hon behandlar ytterst
kortfattat ämnet om de som blir oskyldigt anklagade för brotten. Hon avfärdar
dem som lipsillar. Som något "en man ska klara av" (obs min åsikt).
Just denna bok, i mina ögon, är i sin form journalistisk litteratur, men jag är
rädd för att texten blir alltför journalistisk i sitt språk trots att den är
mycket subjektiv.
Hade boken
inte utgett sig för att vara sann (det är mitt intryck av att den gör; att den
visar en absolut sanning) så hade den kunnat vara en mycket gripande roman. På
bokens baksida står dock att Katarina redovisar
samt att det är ett reportage. Om så
är fallet så måsten texten granskas kritiskt och objektivt. Allt bör vara sant
och etiskt korrekt. Det är inte texten i Flickan och skulden.
Det här är en
bok som alla borde läsa. Ämnet är alltid lika viktigt och brännande aktuellt.
Jag skulle dock rekommendera att sätta på sig kritiska läsglasögon. Allt är
inte sanning bara för att det utger sig för att vara det. Det kan finnas andra
sanningar dolda mellan raderna eller bortcensurerade för att de inte passar in
i det budskap som journalisten vill förmedla. Hade Katarina valt att skriva
boken helt i romanform hade den kunnat bli en lika stor bästsäljare och hade
samtidigt kunnat klara en grundlig granskning.
Min slutsats
blir nog något så konstigt som en fråga: Vad är objektivitet? Jag söker på
wikipedia.se och får svaret "Objektivitet betecknar ett sakligt och
opartiskt förhållningssätt inför något och har sin motsats i subjektivitet.
Objektivitet är vanligen ett ideal i samband med undersökningar, eftersom
resultatet i möjligaste mån förväntas vara oberoende av forskarens åsikter
eller föreställningar. Objektivitet framhålls ofta även som ett grundläggande
ideal vid journalistiskt arbete”.
Om flickan och skulden symboliserar New Journalism så är jag tveksam till att
det ska kallas journalistik (med hänvisning till ovanstående citat).
