Blogginlägg D, del 1

Ordet publicist kommer ifrån att det förr ofta var pubägaren som spred diverse nyheter och händelser till samhället. Han fick information från resande och besökande som han sen delgav andra.
Länge har det varit journalistens roll men nu har något förändrats.
I Bill Kovach & Tom Rosenstiels bok The Elements Of Journalism försöker man utrön exakt VAD som är journalistens roll - något som inte är helt svvart eller vitt - framför allt inte nu när vem som helst kan skapa en egen blogg och sprida vilken information som helst. Den behöver inte ens vara sann.
"Whether it is the truth of history or fiction doesn't matter, because the example is not supplied for its own sake but for its signification".(1)

Sanningen har varit journalisternas första ledord, i alla fall om om man frågar The Commitee of Concerned Journalists. Och sanning, tillsammans med opartiskhet är nog de främsta orden för "gammelmedierna". Internet har öppnat nya kanaler, nya möjligheter och nya sätt för att förmedla både sanning, osanning, objektivitet och subjektivitet. Det verkar hota många.
Men har "gammelmedierna" alltid varit så sanna och opartiska? Jag tycker inte det. Jag läste med stort intresse kapitlet om annonser och annonsplaceringar i boken. Som före detta PR- och marknadsföringsansvarig på ett eventbolag, så vet jag att så definitivt inte är fallet på landsbygden. Ville jag få tidningarna att skriva om ett event så köpte jag en annonsplats mot att de intervjuade mig, eller någon annan som kunde göra reklam för oss. Det är, i den världen, ett allmänt accepterat tillvägagångssätt och inte kan man kalla tidingarna opartiska då? En tidning är beroende av prenumeranter och annonsintäkter. Nu har de största annonsintäkterna försvunnit eftersom de stora företagen nu har sina egna hemsidor och kan göra reklam via andra kanaler. Imorse såg jag en dokumentär vid namn Inside The New York Times som behandlade just detta ämne. 2009 blev de, pga sviktande annonsintäckter och kokurrens från Internet tvungna att avskeda 100 av sina 1250 anställda. Många tidningar drabbades på liknande sätt och en del fick helt lägga ner. När Judith Miller, journaliste på The New York Times dessutom blev "påkommen" med felaktiga fakta (som anses har hjälpt till att starta Irakkriget) så sprack även "gammelmediernas" trovärdighet och allmänheten vände dem ryggen. Judith säger i en intervju "jag hade fel för att mina källor hade fel". Det ökar inte riktigt trovärdigheten....

"With regard to my factual reporting of events... I have made it a principle not to write down the first story that came in my way, and not even to be giuded by my own general impressions; either I was present myself at the events which I have described or else heard of then from eyewitnesses whose reports  I have checked with as much thoroughness as possible. Not that even so the truth was easy to discover: different eyewitnesses gave different accounts of the same events, speaking out of partiality for one side or the other, or else from imperfect memories". (2)

Ja, trovärdigheten är viktig. Uppdrag granskning, Michael Moore mm säger att de sysslar med undersökande journalistik. Något som allmänheten nu har börjat ifrågasätta. Det är en fördel med det stora nyhetsflödet och tillgängligheten - det finns många sidor av en historia och ofta tror jag att man (alltså Michael Moore mfl) ofta har bestämt sig för en viss slutsats från början - och därefetr ger sig ut för att bevisa den. På samma sätt som att allt går att bevisa med statestik - det gäller bara att utesluta sidor som kan leda till avvikande.
I boken tas ett såndant exempel upp rörande Clintons mamma.

Nåväl, pubägarna satt ju också på en sådan makt - de kunde själva bestämma vilken information de spred och jag tror inte att de var dummare än att de undanhöll sådant som skulle kunna skada deras rörelse eller Skrå.

Så, tillbaka till dagsläget. jag tror att de nya medierna och bloggana kan vara ett postitivt inslag. Gammalmedierna tvingas att vara extra noga och nitiska i sina efterforskningar och det kanske kan skapa ett mer korrekt nyhetsflöde. Samtidigt som det även i boken tas upp att medierna, som tidigare haft monopol på att väga mellan "vad allmänheten vill ha" och "informera allmänheten", nu kanske får ett tuffare jobb. Folket  kanske vill ha nöjen och katastrofer men samhällsinformation kanske är ointressant. - Vem kan tjäna pengar på något som är ointressant? Trots att det är nödvändigt.



Citaten är hämtade ur ovan nämnda bok och de citerade är:
(1) Nick Clooney, intervjuad av William Damon, Howard Gardner, and Mihaly Csikzentmihalyi, ibid
(2) Thucydides, History of Peloponnesian War, bks.1 oand 2, trans. C.F. Smith (Cambridge: Harvard University Press, 1991), 35-39.

Blogguppgift C

Jag valde att läsa Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Underrubriken på boken är En bok om samhällets syn på våldtäkt - vilket sammanfattar innehållet på boken väl.

Det är en minst sagt grym bok, flertalet gånger har det nästan vänt sig i magen på mig och tårarna har bränt bakom ögonlocken. jag misstänker att det är författarens avsikt att uppröra - genom att väcka starka känslor kan man kanske väcka starka reaktioner?

Vad jag dock återkommer till när jag försöker analysera innehållet är: till/för vem eller vilka är boken skriven? Jag tror att de flesta skolledningar skulle tycka att den är för magstark för att använda i skolundervisningen. Jag tror att tonårsföräldrar aldrig skulle släppa ut sina barn efter den här läsningen. Författaren ger en bild av politiker är relativt insatta i frågan, så vem riktar den sig till? Kanske till nämndemännen på tingsrätten. Kanske till "vanliga" människor som du och jag eller, och det här tror jag är den främsta målgruppen - andra journalister (för tyvärr är det väl så att de som verkligen skulle behöva läsa den, aldrig kommer att göra det).

Det är grymt att läsa om flickornas upplevelser, författaren har beskrivit dem ganska ingående och det väcker starka känslor. Berättelserna har hon blandat med utdrag från domar av tingsrätten. Hon blandar sina egna åsikter med fakta och allt som allt så skapar det en engagerande bok, en bok som nästan skriker av ilska och frustration. Det är effektfullt.

I Anders Sundelins essä i DN läser jag "I sitt förord beskrev Tom Wolfe metoderna. Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.

Var det här något nytt?

Inte alls".

 Katarina använder dessa så kallade metoder skickligt. Hon skapar en dynamik och som jag tidigare sagt, så blir jag starkt berörd. Jag kan dock inte låta bli att undra över journalistrollen. Eftersom journalistik handlar mycket om att vara objektiv så kan formaten bli förvillande. Katarina lyckas med att visa en oerhört grym bild över hur våldtagna flickor/kvinnor blir bemötta. Är den dock alltid sann? Hon behandlar ytterst kortfattat ämnet om de som blir oskyldigt anklagade för brotten. Hon avfärdar dem som lipsillar. Som något "en man ska klara av" (obs min åsikt). Just denna bok, i mina ögon, är i sin form journalistisk litteratur, men jag är rädd för att texten blir alltför journalistisk i sitt språk trots att den är mycket subjektiv.

Hade boken inte utgett sig för att vara sann (det är mitt intryck av att den gör; att den visar en absolut sanning) så hade den kunnat vara en mycket gripande roman. På bokens baksida står dock att Katarina redovisar samt att det är ett reportage. Om så är fallet så måsten texten granskas kritiskt och objektivt. Allt bör vara sant och etiskt korrekt. Det är inte texten i Flickan och skulden.

Det här är en bok som alla borde läsa. Ämnet är alltid lika viktigt och brännande aktuellt. Jag skulle dock rekommendera att sätta på sig kritiska läsglasögon. Allt är inte sanning bara för att det utger sig för att vara det. Det kan finnas andra sanningar dolda mellan raderna eller bortcensurerade för att de inte passar in i det budskap som journalisten vill förmedla. Hade Katarina valt att skriva boken helt i romanform hade den kunnat bli en lika stor bästsäljare och hade samtidigt kunnat klara en grundlig granskning.

Min slutsats blir nog något så konstigt som en fråga: Vad är objektivitet? Jag söker på wikipedia.se och får svaret "Objektivitet betecknar ett sakligt och opartiskt förhållningssätt inför något och har sin motsats i subjektivitet. Objektivitet är vanligen ett ideal i samband med undersökningar, eftersom resultatet i möjligaste mån förväntas vara oberoende av forskarens åsikter eller föreställningar. Objektivitet framhålls ofta även som ett grundläggande ideal vid journalistiskt arbete”.

Om flickan och skulden symboliserar New Journalism så är jag tveksam till att det ska kallas journalistik (med hänvisning till ovanstående citat).

Blogginlägg B

Om namnpublicering i medierna är bra eller dåligt är något jag har svårt att svara på.

Jag har många gånger genom åren funderat på frågan och mina åsikter skiftar ofta i samband med de händelser som är aktuella för stunden.

1994 bodde jag i Raleigh, NC, USA och där var det kutym att publicera all tänkbar information om någon som misstänktes för ett brott. I januari det året begicks det 22 mord i staden och följaktligen fick jag se nästan 22 bilder, höra runt 22 namn och mer information därtill om misstänkta mördare. Det bryter om all logik och statistik att alla de personer som hängdes ut var skyldiga… men flertalet var säkert det och förmodligen kunde polisen gripa fler av dem, eller åtminstone snabbare, än om uppgifterna inte hade publicerats.

Då, 1993, var jag ganska förundrad över detta fenomen med att ”hänga ut” misstänkta – det var ju något som jag, från lilla oskyldiga Sverige aldrig hade varit med om. Jag kom nog inte fram till om det var rätt eller fel då heller men jag minns att jag mest lutade åt att det var rätt.

Den här veckan så inleddes rättegången i Eksjö tingsrätt mot de 8 män som misstänks ha våldtagit en 28-årig 2 barns mor på flyktingförläggningen i Mariannelund.

Att det har en annan etisk härkomst är ju ganska uppenbart eftersom det skedde på en flyktingförläggning, däremot så har jag inte sett deras namn eller bild någonstans. Flyktingförläggningen i Mariannelund är inte stor så med andra ord så kan man vara ganska säker att varenda man som bor där nu är misstänkt av gemene man – även de som inte vare sig häktats eller åtalats. Mariannelund är en liten tätort i Eksjö kommun och invånarantalet är 1468 personer.  Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte finns så många ensamstående 2 barnsmödrar på 28 år... med andra ord så är kvinnas identitet med största säkerhet röjd, emedan männen ärt anonyma (med anonyma menar jag att medierna inte uppger deras namn vilket egentligen inte är samma sak eftersom offenlighetslagen gör att det är öppet för alla att ta reda på). Det ger en bitter smak i munnen att offret nu återigen är utlämnat. En av de åtalade männen är dessutom tidigare dömd en våldtäkt och misstänkt för ytterligare en – hade kvinnan besökt honom på förläggningen om hon hade vetat det?

Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Frihet under ansar är nog den bästa riktlinjen medierna kan ha. Att kunna bruka möjligheten men att inte missbruka osäker information. En nära dialog mellan polis och medier är nog en bra början.

Blogginlägg A

Sitter och försöker göra mitt första blogginlägg. Det är inte helt lätt att navigera sig runt på den här bloggen men jag antar att det klarnar så småningom.

Nåväl, min första uppgift är att reflektera över två nyhetsrapporteringar som varit den här veckan. Mitt första val av nyhet kommer från Smålandstidningen, den lokala tidningen här. Om tidningen är det intressant att nämna att den styr hela kommunen. Kommunledningen gjorde faktiskt nyligen en undersökning om varifrån invånarna i Eksjö fick samhällsinformation etc. Kommunen hemsida hamnade långt efter Eksjöbornas första hands källa - nämligen Smålandstidningen. Intressant är också att nämna att tidningen har som policy att bara efterhandsrapportera händelser, detta för att inte "gynna" någon enskild firma eller organisation. Jag tycker att det är en helt bisarr policy.

Nåväl, tillbaka till nyhetsrapporteringen. Den nyhet som jag har valt är att en 15-årig flicka har försvunnit. Tidningen har egentligen ingenting att rapportera kring försvinnandet eftersom skolan, där flickan är elev, har lagt "locket på" och dessutom uppmuntrat flickans klasskamrater att inte prata med media. Även polisen är förtegen så det är inte så mycket till nyhet....men ja, att barn försvinner är ju dramatik på hög nivå så jag kan förstå att tidningen ändå vill skylta med nyheten och lägga ut den på första sidan.

I Bengt Johanssons studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner Vid nyhetsdesken, så visar han tabellen nedan

Tabell 1. Journalistkårens bedömning av vilka faktorer som har stor betydelse för

nyhetsvärdering, 2005 (procent).

Intressant för publiken 88

Händelsen handlar om viktiga personer 84

Händelsen är sensationell och oväntad 94

Händelsen intresserar många människor 84

Händelsen är dramatisk och spännande 91

Viktigt för publiken 50

Händelsen ökar människors insikt och kunskap om omvärlden 28

Händelsen gör människor medvetna om missförhållanden i samhället 54

Händelsen har konsekvenser för människors vardagsliv 67

Kommentar: tabellen är omarbetad efter Ghersetti, 2007, sid. 98.

Nyheten om flickans försvinnande passar onekligen in på flera av nyhetsvärderingens faktorer. Det är dramatik, det har skett i närheten och den speglar en del av samhället som vi inte vet så mycket om, men som är spännande på grund av kulturskillnader.

En annan nyhet som har skildrats ofta i media den här veckan handlar om massvaccineringen mot svininfluensan 2009. I en serie artiklar granskar Svenska Dagbladet vaccineringen som gjordes på 5,3 miljoner svenskar. Det är nog svårt att hitta en nyhet som berör fler... Nyheten fyller de flesta kriterierna för att hamna på första sidan i tidningen och nu har även andra tidningar och medier hängt på trenden och rapporterar flitigt om allt som rör massvaccineringen.

Under tiden som jag har jobbat med detta blogginlägg så har jag gång på gång slagits av hur metodiskt nyhetsredaktioner måste arbeta. Hur speglad vår bild av samhället blir av journalisternas/redaktörernas egna värderingar. Det finns ju självklart en strävan på alla redaktioner att ge läsarna/tittarna vad de vill ha men det kan ju inte alltid bli rätt. Det som oroar mig mest är de nyheter som väljs bort för att de kanske bekräftar fördomar eller undergräver den bild av samhället som redaktionen vill ha, det får mig att undra om min syn på samhället är korrekt? Är min syn bara en produkt av vad andra har valt ut att jag ska veta? Att okritiskt och opartiskt granska och rapportera blir ju snudd på en omöjlighet när det finns nyhetsvärderingskriteringar att uppfylla.

Ida Amrén