fredag 16 mars 2012

Blogginlägg B


Om namnpublicering i medierna är bra eller dåligt är något jag har svårt att svara på.
Jag har många gånger genom åren funderat på frågan och mina åsikter skiftar ofta i samband med de händelser som är aktuella för stunden.
1994 bodde jag i Raleigh, NC, USA och där var det kutym att publicera all tänkbar information om någon som misstänktes för ett brott. I januari det året begicks det 22 mord i staden och följaktligen fick jag se nästan 22 bilder, höra runt 22 namn och mer information därtill om misstänkta mördare. Det bryter om all logik och statistik att alla de personer som hängdes ut var skyldiga… men flertalet var säkert det och förmodligen kunde polisen gripa fler av dem, eller åtminstone snabbare, än om uppgifterna inte hade publicerats.
Då, 1993, var jag ganska förundrad över detta fenomen med att ”hänga ut” misstänkta – det var ju något som jag, från lilla oskyldiga Sverige aldrig hade varit med om. Jag kom nog inte fram till om det var rätt eller fel då heller men jag minns att jag mest lutade åt att det var rätt.

Den här veckan så inleddes rättegången i Eksjö tingsrätt mot de 8 män som misstänks ha våldtagit en 28-årig 2 barns mor på flyktingförläggningen i Mariannelund.
Att det har en annan etisk härkomst är ju ganska uppenbart eftersom det skedde på en flyktingförläggning, däremot så har jag inte sett deras namn eller bild någonstans. Flyktingförläggningen i Mariannelund är inte stor så med andra ord så kan man vara ganska säker att varenda man som bor där nu är misstänkt av gemene man – även de som inte vare sig häktats eller åtalats. Mariannelund är en liten tätort i Eksjö kommun och invånarantalet är 1468 personer.  Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte finns så många ensamstående 2 barnsmödrar på 28 år... med andra ord så är kvinnas identitet med största säkerhet röjd, emedan männen ärt anonyma (med anonyma menar jag att medierna inte uppger deras namn vilket egentligen inte är samma sak eftersom offenlighetslagen gör att det är öppet för alla att ta reda på). Det ger en bitter smak i munnen att offret nu återigen är utlämnat. En av de åtalade männen är dessutom tidigare dömd en våldtäkt och misstänkt för ytterligare en – hade kvinnan besökt honom på förläggningen om hon hade vetat det?

Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Frihet under ansar är nog den bästa riktlinjen medierna kan ha. Att kunna bruka möjligheten men att inte missbruka osäker information. En nära dialog mellan polis och medier är nog en bra början.

2 kommentarer:

  1. Tack för intressant blogginlägg!

    Jag tyckte att fallet med flyktingförläggningen var intressant då det visade på de olika effekter publicering eller inte av namn kan ha på offer och misstänkt förövare samt hur det kan misstänkligöra helt oskyldiga personer i förövarens omgivning. Också roligt att du presenterar egna erfarenheter av hur media fungerar i andra miljöer än den svenska. Du skriver att du lutade åt att det var rätt att publicera namn - en motivering och argument till din ståndpunkt hade lyft texten.

    Jag saknar vidare diskussion om andra fenomen utöver enbart namnpublicering. Kanske hade det hjälpt om du diskuterat det radioprogram som hänvisades till i uppgiftsbeskrivningen.

    Mvh
    Moa L

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Tack för intressant läsning. Blev nyfiken på skillnaden mellan Sverige och USA, spännande att du tog upp det. De etiska presslagarna i Sverige är ju knappast internationella. Ville dock gärna läsa lite mer om skillnaderna och veta vilket land du anser bäst när det kommer till frågan.
    Bra exempel med flyktingförläggningen: att det i vissa fall är offren som "hängs ut" och inte de misstänkta. Det känns ju snäppet värre, etiskt sett.

    //Sara E

    SvaraRadera