Blogguppgift C

Jag valde att läsa Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Underrubriken på boken är En bok om samhällets syn på våldtäkt - vilket sammanfattar innehållet på boken väl.

Det är en minst sagt grym bok, flertalet gånger har det nästan vänt sig i magen på mig och tårarna har bränt bakom ögonlocken. jag misstänker att det är författarens avsikt att uppröra - genom att väcka starka känslor kan man kanske väcka starka reaktioner?

Vad jag dock återkommer till när jag försöker analysera innehållet är: till/för vem eller vilka är boken skriven? Jag tror att de flesta skolledningar skulle tycka att den är för magstark för att använda i skolundervisningen. Jag tror att tonårsföräldrar aldrig skulle släppa ut sina barn efter den här läsningen. Författaren ger en bild av politiker är relativt insatta i frågan, så vem riktar den sig till? Kanske till nämndemännen på tingsrätten. Kanske till "vanliga" människor som du och jag eller, och det här tror jag är den främsta målgruppen - andra journalister (för tyvärr är det väl så att de som verkligen skulle behöva läsa den, aldrig kommer att göra det).

Det är grymt att läsa om flickornas upplevelser, författaren har beskrivit dem ganska ingående och det väcker starka känslor. Berättelserna har hon blandat med utdrag från domar av tingsrätten. Hon blandar sina egna åsikter med fakta och allt som allt så skapar det en engagerande bok, en bok som nästan skriker av ilska och frustration. Det är effektfullt.

I Anders Sundelins essä i DN läser jag "I sitt förord beskrev Tom Wolfe metoderna. Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.

Var det här något nytt?

Inte alls".

 Katarina använder dessa så kallade metoder skickligt. Hon skapar en dynamik och som jag tidigare sagt, så blir jag starkt berörd. Jag kan dock inte låta bli att undra över journalistrollen. Eftersom journalistik handlar mycket om att vara objektiv så kan formaten bli förvillande. Katarina lyckas med att visa en oerhört grym bild över hur våldtagna flickor/kvinnor blir bemötta. Är den dock alltid sann? Hon behandlar ytterst kortfattat ämnet om de som blir oskyldigt anklagade för brotten. Hon avfärdar dem som lipsillar. Som något "en man ska klara av" (obs min åsikt). Just denna bok, i mina ögon, är i sin form journalistisk litteratur, men jag är rädd för att texten blir alltför journalistisk i sitt språk trots att den är mycket subjektiv.

Hade boken inte utgett sig för att vara sann (det är mitt intryck av att den gör; att den visar en absolut sanning) så hade den kunnat vara en mycket gripande roman. På bokens baksida står dock att Katarina redovisar samt att det är ett reportage. Om så är fallet så måsten texten granskas kritiskt och objektivt. Allt bör vara sant och etiskt korrekt. Det är inte texten i Flickan och skulden.

Det här är en bok som alla borde läsa. Ämnet är alltid lika viktigt och brännande aktuellt. Jag skulle dock rekommendera att sätta på sig kritiska läsglasögon. Allt är inte sanning bara för att det utger sig för att vara det. Det kan finnas andra sanningar dolda mellan raderna eller bortcensurerade för att de inte passar in i det budskap som journalisten vill förmedla. Hade Katarina valt att skriva boken helt i romanform hade den kunnat bli en lika stor bästsäljare och hade samtidigt kunnat klara en grundlig granskning.

Min slutsats blir nog något så konstigt som en fråga: Vad är objektivitet? Jag söker på wikipedia.se och får svaret "Objektivitet betecknar ett sakligt och opartiskt förhållningssätt inför något och har sin motsats i subjektivitet. Objektivitet är vanligen ett ideal i samband med undersökningar, eftersom resultatet i möjligaste mån förväntas vara oberoende av forskarens åsikter eller föreställningar. Objektivitet framhålls ofta även som ett grundläggande ideal vid journalistiskt arbete”.

Om flickan och skulden symboliserar New Journalism så är jag tveksam till att det ska kallas journalistik (med hänvisning till ovanstående citat).